Det slog mig just,
på måndag kan jag säga "nästa vecka åker jag hem". Vad hände med tiden? Vad hände med den perioden då jag var så sjukt less och bara ville hem för jag orkade inte de tre kvarvarande månaderna?

Man får lite panik när tanken slår en. Här har jag bott i över 6 månader, skaffat mig en vardag och massa nya vänner som jag troligen aldrig mer kommer få se igen. Jag har skrattat i oräknerliga kvällar, gråtit, njutit, stressat, rökt vattenpipa, irriterat mig på dessa j*vla araber och myst varenda kväll tillsammans med mina polare.

Och här sitter jag med en cappuccino bredvid mig och bara tänker "jaha..nu då?". Idag kommer sista Göteborgsplanet, nästa vecka börjar vi inventera och stänga ner, sen är det slutspurten. De flesta skandinaviska guiderna har redan åkt hem och här är vi tre tjejer kvar. I två veckor.

Missförstå mig inte, jag längtar hem sjukt mycket. Jag ser otroligt mycket fram emot att få bo i stan, träffa familj och vänner när jag vill och inte minst börja jobba på tågen igen. Det blir bara lite ledsamt när man tänker på allt och alla man får lämna kvar här. Vardagen man byggt upp utomlands kommer inte stämma överens med den svenska och trygga vardagen, och det mina vänner kommer nog ta lite tid att anpassa sig till...


Det vackra monumentet här i Sharm.
Antalet fåglar är antalet människor som dog i flygolyckan för några år sedan.
Namnen på besättningen och passagerarna står på byggnaden.